torsdag 17 september 2015

Diabetesgnäll

Tiden springer iväg tydligen. Ett tecken på att jag sannolikt har mer att göra nu än tidigare och därav har inläggen blivit färre.

Hösten är här med regn och rusk, kvällarna är mörka och kylan smyger sig på.
Tjejerna går i skolan och vardagslunken är åter på plats med den där fabrikkänslan som jag kan tycka det blir. Hemmet blir en fabrik där det finns två anställda (Urban och jag). Allt ska bara funka, tjoff, tjoff-löpande band- och fan ta den som inte gör det som man förväntas göra. Då blir det stopp i produktionen. Panik och stress. Så länge man bara gör- så är det ingen som säger något. Matlagning, skjutsningar, tvätt, hopplösa försök att bringa ordning i hemmet, plocka, sortera, plocka lite till, träna, passa tider, rasa ihop, sova och sen upp igen- jobb och sen hem till fabriken som ingen egentligen har tid eller ork att sköta. Alla har sitt.

Helt sjukt så det är. Men- det tuffar på och på något sätt så fungerar det. På något sätt så mår nog alla rätt bra ändå, även om det muttras mellan varven.

Nåväl.
Skolan fungerar bra. Ska på utvecklingssamtal ikväll för Jouline. Vet att det är lite frågetecken kring insulin och blodsockervärden. Som vanligt. Jag är så vansinnigt trött på att sitta där och förklara ngt som jag inte heller har stenkoll på. Jag vet väl inte jag heller!!!- har jag lust att skrika ibland. Det är ofta en gissningslek. Ibland stämmer det inte alls, justeringsdosen är för liten, för stor, sockret svänger och insulinkänningar hit och dit. Jag har ingen spåkula eller facit. Jag hanterar det. Ibland fungerar det bra och ibland inte. Ibland finns kanske ett samband men inte alltid.

Givetvis så är det oerhört viktigt med dialogen och samarbetet med skolans personal. Herrejösses, det fattar väl jag med. Bara det att jag ibland känner mig så urbota egoistiskt pisstrött på att hela tiden prata om diabetes i alla sammanhang som rör tjejerna. Förklara saker som jag förklarat 1000 ggr förr.
Det finns så mycket annat att prata om. Jag önskar att vi inte behövde prata om diabetes. Möjligen, i så fall, om minnet av diabetesen som nu inte längre finns. Prata om hur skönt det är för tjejerna att slippa diabetes. Det vore något. Om det pratar jag gärna!

Tjejerna bytte ju basinsulin från Lantus till Tresiba. Först var effekten av Tresiba mycket positiv och insulinmängden kunde dras ned markant. Sen- totalt upp och ner. Varje morgon hade tjejerna superkänningar, spelade ingen roll vad man gjorde. Sänkte dosen flera gånger och gav något att äta osv. Vaknade ändå med värden under 3 nästan varje morgon.
Så nu är det åter Lantus sedan någon vecka. Det tar ju ett tag innan man ser hur det är så att säga. Har fått höja dosen ngt nu och de är åter på samma mängd som innan de bytta till Tresiba. Värdena tycks ändå vara mer stabila och det blir inte så mkt rekyleffekter pga. känningar.
Senaste läkarbetsöket påvisade för högt HbA1c för bägge tjejerna så nu är det strikare tag mot värden över 8 och verkligen bevaka kväll/natt och morgonvärdet så att basen ligger rätt.
Hej och hå!

Man i övrigt- bortsett från mitt gnällande- så är det bra :)