måndag 27 april 2015

På egen hand

Så var det måndag igen. Helgen har rusat förbi, bokstavligen. I lördags sprang jag och en kompis Womens Health Halvmaraton i Stockholm. Gick riktigt bra och jag är riktigt nöjd över min första halvmara! Tog tåget på lördag morgon, 07.33, pigg och laddad.
Barnen och sambo åkte till Stockhom lite senare på förmiddagen och spenderade några timmar i affärer och bland gatar och torg när jag sprang. Barnen frågade i vanlig ordning om jag vann :))) Jag fick ju medalj ju! Då vann jag väl? Underbart att de ser det så, än så länge.

Urban hade vallat barnen runt i leksaksbutiker och annat och de hade förnöjt inhandlat My little Pony dockor (Jouline), pyssel, pennor och ritblock (Linnea), kläder (Engla), ingenting alls (Urban och Isak).
Jag själv hann med lite shopping vid tekniska innan start. Köpte en kepa och ett sånt där löparbälte som man kan ha saker i.

Lördagen var ganska lugn för egen del senare på eftermiddagen. Stum i benen och allmänt mör bidrog till en hel del soffhäng.

Jouline var på disco i fredags och klarade av detta galant efter ett antal verbela ronder oss imellan. Jouline tycker att jag tjatar för mycket om att hon måste ringa, ha koll på sockerväskan, ringa direkt det är något, inte tappa bort väskan, inte äta en massa saker hur som helst, blablablbalablablabalbalbal....Ja ni fattar ju att hon blir trött och det blir jag med men kan inte annat än att upprepa mig och säga samma saker om och om igen. Jag är ju orolig såklart och hon måste också kunna visa att det fungerar,  att det går att lita på att hon har koll och hör av sig. Lilla Jouline är ett litet yrväder som har är full av energi och 1000 tankar på allt och inget- så det är lätt att det glöms saker och ting- eller att hon har så bråttom så att hon slarvar och glömmer, vet inte vad hon har lagt saker osv. Och det är just detta som våra samtal kommer att handla om- när det är disco, till exempel.

Nu gick ju allt väldigt bra och hon ringde 3 gånger, hade koll på väskan, tog extra insulin, hade det roligt, kom hem som hon skulle och det enda som saknades var jackan, för den hade hon glömt i gympasalen, kanske...? Ja, vi får se, den kommer nog åter.
Det är lite av en prövning när man ska släppa iväg sitt barn på egen hand. Lättare kommer det knappast att bli så det är bara att vänja sig.

tisdag 21 april 2015

Drömmar

Solen skiner och livet börjar återvända efter månader av mörker och kyla. Jag hoppas av hela mitt hjärta att solen nu får fortsätta att skina och att vinterkyla är ett minne blott!
När solen skiner på det här sättet så känns det som att det vore på sin plats med en grillning och helg men det är bara tisdag och arbetsveckan känns lite för lång, som alltid. Mina drömmar om en egen ateljé skriker extra högt just nu, drömmar om ekonomiskt oberoende och ett liv som kan ägnas helt och hållet åt det som ligger mig varmast om hjärtat. Jag skulle vilja ha möjlighet att få gå till "jobbet"som består i att jag skapar. Jag målar tavlor och äger min egen tid. Helst av allt så säljer jag en och annan tavla också...Ateljén är ljus och rymlig, allt jag önskar finns där. Barnen har egna stafflier, det finns en liten butik där jag säljer mina alster, smycken och annat fint....Åh...*POFF* Ok, jag sitter på kontoret och allt är som vanligt...Ja just det...



Barnen är hos sin pappa denna vecka men idag är det tisdag och då blir ju tjejerna kvar hos oss pga. stallet. Idag är det dock vilodag för hästarna så tiden kommer att läggas på teori istället. Känns härligt att veta att barnen är hemma och att de kommer att cykla och härja runt hela eftermiddagen, innan teorin. De är rätt duktiga på att föra liv så att säga.

Jouline har fått för sig att hon inte alls vill vara på fritis längre. Antagligen helt och hållet beroende på att hennes bästa kompis ska sluta vara där på eftermiddagarna. Det är väl så, flera av barnen i 8-9 års åldern börjar klara av att vara hemma en liten stund själva och Jouline tycker nu att hon är jättestor och har inget behov alls av något löjligt fritis, som hon säger. Vi har bestämt att hon ska få börja i liten skala, att vid något tillfälle åka hem tillsammans med Engla. Engla slutade på fritis i 3:an eller 4:an och har sedan dess åkt hem efter skolan och skött sig själv en stund, oftast tillsammans med storebror Isak. Isak är ju numera väldigt mycket tonåring och han bor i garaget inne i Kvicksund. Han tänker på epa-traktor och mat. Inget annat. Sen sover han.

Engla tänker bara på hästar och andra dyra saker som hon tycker att hon måste ha.
Jouline tänker bara på dyra saker och hon med, just nu är det framförallt My Little Pony som upptar det mesta av hennes tankeverksamhet, förutom riktiga hästar. Hon har blivit väldigt skicklig på att rita My little Pony (hon har sett på Youtube och lärt sig en hel del).
Linnea tänker på pyssel, rita och tejpa in saker och ting i små paket som är omöjliga att öppna pga av all tejp. Hon bär hem drivor av teckningar varje dag, en och annan pärlplatta och halsband följer med varje vecka. Sen vill hon vara lika stor som Jouline, för Jouline får göra lite mer saker tycker hon.
Jag och Urban tänker nog mest på semester och annat trevligt som väntar, plus den eviga drömmen om Lottovinst som gör oss fria från alla måsten för att få lön.

onsdag 15 april 2015

Semester bokad

Igår beställde vi resa till Thailand! Känns så fantastiskt underbart att veta att det i all mörker och kyla som kommer efter sommaren så finns ett ljus, ett paradis att se fram mot! Vi var i Thailand 2013 och jag bloggade nästan dagligen från den tiden i Bloggen "semester i december"

Jag var rejält oroad inför den resan eftersom vi skulle vara borta i en månad. Med erfarenheten från Bulgarien och all ångest som den upplevelsen medförde så är det väl kanske inte så konstigt egentligen, att jag som förälder tänkte orostankar om en det ena och det en det andra när det kom till tjejerna. Men det visade sig att jag inte hade något att oroa mig för. Tjejerna mådde hur bra som helst, det var inget konstigt alls egentligen mer än tidsomställningen som var lite knepig till en början- men i övrigt så gick det hur bra som helst. Vi bodde väldigt fint i en stor lägenhet som vi hyrde privat.
Vi tog med oss hur mycket som helst, druvsocker, teststickor, glukossprutor, extra sprutor, väldigt mycket insulin osv. Men som sagt- det var ingenting med sockret som krävde några annorlunda insatser än hemma. Dosen insulin kunde sänkas något men i övrigt var allt sig likt.

Tjejerna älskade tiden i Thailand. De var så snälla och harmoniska hela resan och varje dag var lite av ett äventyr, även de dagar som bara var, då tiden spenderades på stranden och den härliga känslan av att "bara vara" var aktiviteten för stunden.
Ja, det känns verkligen enormt roligt att ha detta att se fram mot. Nu är det till att spara pengar.

Förutom att resan blev beställd så var det ju tisdag igår och tisdagar innebär ridning för Joulines del. Linnea valde att följda med för andra gången igår och det gick ju så där. Att vara liten Linnea på kvällen, i ett kallt ridhus, kanske inte är det roligaste som kan hända- om jag säger så.
Jouline fick rida på hästen Bert, som är väldigt snäll men lite seg. Jag tror att vi var sega allihop igår. Jouline var supertrött efter lektionen och de mest enkla saker blev svåra att genomföra och koncentrationen hade redan lagt sig för att sova.

tisdag 14 april 2015

Ny vecka

Så var det måndag igen...Helgerna tycks flyga förbi och jag tycker att jag aldrig liksom är vare sig förberedd eller hinner nå fram till helgen innan det är dags att vakna till det irriterande brummandet alldeles för tidigt på måndag morgon igen. Jag bokstavligen längtar ihjäl mig efter semester. Har ingen som helst motivation till arbete just nu och skulle helst av allt bara vilja ägna mig åt saker som jag själv bestämmer över och som jag helt och hållet äger.
Barnen känner nog likadant med tanke på deras bristande entusiasm över att gå upp på morgonen och göra sig i ordning. Det är motigt värre och varje morgonen börjar med ett "neeeeej" innan något annat meningsutbyte hinner ske. "Godmorgon", säger jag och svaret är "neeeeeej..."

Nåväl. Helgen har i alla fall varit fylld med aktiviteter. Barnen har på varsitt håll haft lite roligheter. Linnea har varit på kalas (igen), Jouline har varit hos en kompis och lekt, de lite större barnen har ägnat sig åt häst och epa-traktor i vanlig ordning. Jag och Urban har tränat på varsitt håll, Urban har hållt på i trädgården och engagerat barnen i att så frön och rensa i land. Själv har jag bara försökt vara här och nu och göra så lite som möjligt förutom det jag tycker om att göra.

Jag lyckades få en bula i bildörren igår när jag skulle lämna Linnea på kalaset. Vinden tog tag i dörren när jag öppnade och dörren brakade rakt in i en sandförvaringslåda. Lyckan ler.
Två timmars stoj och stim på kalas och efter kalaset hade sockret rasat iväg upp till 18.7. Fel dosering där. Helt omöjligt att ge insulin i förväg. Fick info om att det skulle serveras korv och sen glass på det.
Appropå detta så har Linnea börjat intensivkurs i helgen med att ge insulin. Till en tomat :)))
Hm, man tar vad man har heter det och i det här fallet blev det en tomat som fick bli försökskanin med ett antal stick och insulindoser. Tomaten mår nog inte så bra efter detta men efter flertalet stick så har Línnea faktiskt gett sig själv insulin vid två tillfällen. Det tar sig!

Vi har också påbörjat planering på riktigt inför semesterresa till Thailand- igen. Vi har planer på att åka i december hela familjen. Det ser vi mycket fram mot!

torsdag 9 april 2015

Kompisar

Torsdag- lunchrast på jobbet.
Idag fick Jouline ett sånt där ras som bara hon känner långt innan mätaren är med i matchen. Jag har inga detaljer mer än det lilla jag fick beskrivet i ett sms från Urban (som jobbar som lärare på samma skola som barnen). Jouline hade visst blivit ledsen och gråtit och läraren hade blivit ganska rädd eftersom hon inte sett Jouline på det sättet tidigare. Mätaren hade visat 4 i socker och det i sig är ju inte i egentlig mening känning. De hanterade det på ett bra sätt hur som helst och Jouline hade ätit druvsocker och druckit mjölk och därefter legat bra i sockret.
I de lägena är det verkligen viktigt att lyssna på Jouline och låta henne få som hon vill. Jag har ju ganska mycket egen erfarenhet av att jag själv envisats med att säga att det inte är någon känning bara för att 1 minut senare inse att det visst var det.

Imorgon är det fredag och barnen kommer till oss igen. Jouline ska visst följa med en kompis hem har jag fått klart för mig. Jouline har talat om det för mig alltså. Hon ska visst följa med kompisen hem direkt efter skolan. Börjar fungera lite enklare nu eftersom Jouline är så pass stor att hon börjar kunna ta allt mer ansvar men såklart med fortsatt stöd. Är hon hos en kompis så är det telefonkontakt som gäller. Hon ringer mig när hon kollat sig innan måltid och så får hon förklara vad de ska äta och göra osv och så landar det i ett antal enheter som hon själv skruvar upp och ger sig. Vi har provat detta några gånger nu och det fungerar bra.

Linnea blir grön av avund för det mesta när det kommer till vad Jouline ska göra eller har gjort osv. Igår blev hon vansinnigt avundsjuk över informationen om att Jouline ska följa med en kompis och jag fick världens utlägg över hur orättvist detta var för hon ville ju följa med Olivia hem och det verkade hon ju inte få lika enkelt och neeej, det är inte så kul om Olivia kommer hem till mig istället och jag vill sova där också- och så vidare...Vi pratade om att det visst går att ordna så att Linnea kan följa med en kompis hem men- det är lite skillnad. Jouline kan ta sprutan själv. Det kan inte Linnea ännu. Jouline vet jag klarar av att ringa och hon gör verkligen det också.
Men visst- jag kan sätta mig i bilen och komma över om det är dags för fika osv...men att sova över blir nog lite mer knepigt att få ihop.
Inser att Linnea nog är lite "mindre" än vad Jouline var i samma ålder. Jag tror Jouline fått ta mer ansvar själv tidigare och klarade av saker tidigare än Linnea. Vet inte varför det blivit så egentligen...? Lillasyster. hm...dags att skaffa telefon till henne och sätta henne på intensivkurs!

Det här är inte helt enkelt. Kompisars föräldrar är så klart inte så insatta i diabetes och jag begär verkligen inte att det ska kunna göra saker mer än att ringa till mig DIREKT om det är något särskilt eller om de ska äta något.

Givetvis är det en prövning för egen del också att inte ha full kontroll - men det är ju så det ska vara. Jag kan inte vara som en hök runt dem hela tiden, bara att börja vänja sig.

tisdag 7 april 2015

Hypoglykemi, ambulans

Så var det vardag igen. Påsken är över och ledigheten lika så. Barnen är hos sin pappa sedan i fredags och kommer till oss nu på fredag igen. Eftersom Jouline rider på tisdagar och vi har närmare till ridskolan har vi bestämt att barnen är hos oss varje tisdag, oavsett vecka. Jouline rider kl 19.00 och lektionen håller på 60 minuter. Efter det ska hästarna tas om hand och klockan rinner iväg lite. Vi är inte hemma förrän tidigast 20:40 och det ska hinnas duschas mm. och sen är det läggdags.

Jag har fått ett antal sms av Jouline under helgen. Hon skickar ibland bilder på sina teckningar hon har gjort, ibland är det mer information om vad hon gör. Ibland ringer hon.

Det är trist när barnen är borta. Det är det verkligen. Jag saknar dem hela tiden och som jag tidigare skrev så känns det som att jag glömt något för jämnan. Jouline kan ibland informera mig om sitt blodsocker över telefonen när hon är hos sin pappa. "Jag hade 2,7 i morse och sen hade jag 21!" -berättade hon i helgen. Ja, så typiskt. Dessa rekyler som är så svåra att värja sig för.
Hur lätt är det inte att överäta vid känningar som skakar in i benmärgen och när druvsockret inte tycks hjälpa alls och paniken börja få sitt grepp?

Linnea har haft såna rejäla dippar vid några tillfällen, där druvsocker och annat inte tyckts ha hjälpt alls och Linnea har varit vit som ett lakan med svetten rinnandes i ansiktet. Då är det inte roligt. Till råga på allt så är det heller inte lätt att föra ett vanligt samtal. Humöret är rejält påverkat för Linnea och det är svårt att få henne att göra som man säger. Att få henne att ta druvsocker kan ibland vara en av veckans största utmaningar och volymen på rösten är rejält höjd på mig som mamma vid dessa tillfällen vill jag lova. Det blir rena order, "ta druvsockret nu, gör som jag säger, tugga, ta en till..."
Efteråt är man helt slut och inte sällan även ledsen. Just där och då finns det inte utrymme för rädslan att ta plats men visst blir jag rädd.

Det värsta som har inträffat hittills med barnen är för Linneas del; ambulansfärd från dagmamman i samband med ett plötsligt utbrott av magsjuka. Hon hade insulinpump vid detta tillfälle. Dagmamman hade åkt med i ambulansen, blodsockret ville inte gå upp trots otaliga druvsocker, och kräkningarna hade tätnat.
Väl på sjukhuset så var läget genast under kontroll och ingen skada skedd- men- rädsla och panik hos oss föräldrar så klart. Alla tankar som hinner lägga sig som ett täcke av skräck innan man kan lugna ner sig igen...


För Joulines del så var det i samband med en semesteresa till Bulgarien. Där fick hon ett rejält ras och jag/vi förstod inte vad som inträffade. Jag var helt säker på att hon hade fått en hjärnblödning eller ngt annat hemskt.
Vi fick vänta på maten, vi hade redan gett insulin eftersom värdet var ganska högt när vi kontrollerade blodsockret. I värmen började Jouline helt plöstsligt fara runt kring bordet och stolarna och betedde sig ytterst märkligt. Hon pratade helt obegripligt och började klä av sig kläderna helt plöstsligt. Jag fick inte kontakt med henne heller. Ögonen var helt borta, hon slutade svara, hon började tugga på tungan, jag skrek och höll på. Ingen kontakt. Vi kollade självklart blodsockret och det låg på 4,7. Alltså ingen känning.

Den paniken och det som hände där och då är helt overkligt. Jag skrek och grät, livrädd, barnens far försökte lugna ner mig samtidigt som vi skrek och åt bartendern att få dit en ambulans.
Jag vill lova att Bulgarien inte var det bästa landet att vara i när detta inträffade. Dels utifrån språkförbristningar men även utifrån standard på sjukvården.

Ambulans kom till slut och jag följde med Jouline. Barnens pappa var kvar på hotellet med Linnea och storasyster Moa. Efter en lång färd till sjukhus eller snarare sjukstuga i en gammal skramlade ambulans med en kvinna som upprepade orden "stay calm" till mig säkert 100 gånger så fick jag till slut kontakt med Jouline igen. Hon hade fått massor av druvsocker och även syrup i baren. Även om det inte tycktes vara känning så blev det ändå det enda vi kunda göra, som någon form av ren och skär impuls som sedan visade sig vara helt rätt.
Jouline vaknade till och undrade varför jag skrek och grät. Hon kom tillbaka och kunde då nästan återge allt som hänt, hon hade hört mig men inte kunnat svara sa hon.
Jag fick skriva på ett papper att jag var vid mina sinnes fulla bruk när jag sa till sköterskan/läkaren?? att jag inte ansåg att vi behövde åka till stora sjukhuset i Burgas. Jag vet inte hur det kom sig men jag kände på mig att det inte behövdes där och då. Men jag var rädd. Rädd så in i helvete. Men sjukvården där kändes snanare som en större risk än hjälp. Diabetes? De verkade inte förstå någonting av det jag sa.

Jag trodde där och då i ambulansen, för en stund, att mitt barn skulle komma hem i en kista. Jag trodde hon skulle dö.
Jag förstod ju inte vad som hände.

Vi kunde slutligen återvända till hotellet, flera tusen kronor fattigare, och väl på plats så möttes vi av en förtvivlad familj som grät. Idiotiskt nog hade vi inte med oss mobiltelefon så vi hade inte kunnat ringa till varandra under tiden vi var borta.
Jouline sov i flera timmar och var efter det som vanligt. Jag och barnens far var ju såklart på helspänn och oroliga för henne. Minsta steg hon tog och allt hon gjorde blev liksom under lupp första dygnet efter denna incident. Var hon som vanligt verkligen???

Väl hemma efter semestern -som tack och lov bara var en vecka- så pratade jag med diabetessköterskan och hennes ord var lugnande på alla sätt. Hon sa att vi erfarit en kraftig hypoglykemi, att vi gjort allt rätt, att det är otäckt, ja man kan börja tugga på tungan, nej det är ingen fara, ja, mätaren kan visa ett värde men i kroppen kan det vara mycket lägre, var inte rädd, ni gjorde rätt...

Nej just det...var inte rädd. Det är väldigt lätt att säga.

måndag 6 april 2015

Påsk

På skärtorsdagen gick tjejerna påskkärring- höjdpunkten på påsken än så länge. Modiga som få och med en beslutsamhet större än någonsin gav de sig ut i rusket, iklädda huckle, förkläden och smink. Jag och deras storasyster Moa som var på besök, följde med som assistenter på turen.
" Vi ska ut och påska" hette det, ett nytt verb är fött!
Vädret var hemskt och regn och hagel öste ned mellan varven. Sex hus blev det i alla fall som fick fina små påskteckningar och ungarna fick godis som blev blött och klistrigt i korgarna. Nåväl, de var glada och nöjda och uppdraget var slutfört för i år!




onsdag 1 april 2015

Hästar

Jouline går på ridskola på Stora Ekeby. Hon har nu kommit så långt så att jag som förälder är hänvisad till sittplats! Känns så otroligt overkligt att hon blivit en så stor tjej -och modig framförallt. Igår fick hon hästen Plexus som är en av de största ponnysarna i stallet. Hon red som hon aldrig gjort annat. Manövrerar, lyssnar och är så stolt där på hästryggen! Hon riktigt skiner när hon rider förbi mig, ger mig en snabb, lite nonchalant blick men är samtidigt så full av glädje som hon på sitt vis inte då ska visa för mig...

Några gånger har hon fått ta hästen åt sidan för att vi behövt kolla sockret mitt i allt och att rida med känning är inte så kul. Det tar ju en liten stund också innan druvsocker ger effekt men hon är envis som synden och har ändå pressat sig in i ledet, tuggandes druvsocker och sagt till mig att vara tyst. Jaja...hon vet vad hon vill den damen.
Igår när hon red satt jag och funderade på hur hon kommer att hantera det själv framåt, den där lite typiska mamma-oron med tankar som att "undrar hur det blir när hon vill vara själv i stallet, utan mig, kommer hon att kunna klara av att ta ansvaret själv för att hålla reda på druvsocker, mätare osv...? "Hon som är så envis, tänk om hon rider på med superkänning, tänk om hon har jättehögt socker och sen struntar hon i det eftersom hon är så otålig..."

Ja, vad tjänar det till att oroa sig för det. Tänk den dagen hon vill ut på fest! Tonåring, killar, sena kvällar...Bah...Inte tänka på det! Nu...