Som vanligt så är jag värdelös på att uppdatera den här bloggen. Tiden rusar fram och ibland så har jag ärligt känt att jag tycker att det blir för mkt gnäll från min sida i skrivandet. Samtidigt så försöker jag endast återge hur barnen och familjen upplever vardagen, utan omsvep och förskönande beskrivningar. Det är inte så lätt alltid. Jag bryter smått ihop i hemlighet många gånger. Jag blir smått galen av värden som svänger upp och ner och helt obegripliga berg och dalbanor mellan varven.
Tjejerna tar ju insulin i penna. Nu ska vi förhoppningsvis prova pump. Tjejerna har varit väldigt negativa till pump och det har inte gått att föra ett sådant resonemang ens. Men nu tycks båda två ändå vara villiga och intresserade av att prova ngt annat. Vi har tittat på omnipod flera ggr på nätet och förhoppningsvis är detta ngt som kanske kan fungera bättre än det gör just nu.
Senaste tiden har varit rejält svängig minst sagt och i morse hade vi samtal vid frukosten om vad tjejerna själva tänker kring hur vi ska lyckas få bättre värden. På så sätt så kom vi faktiskt in på det här med pump och de orkade lyssna klart och även förstå att omnipod inte är en pump i stil med den de en gång hade (den med väska runt magen och lång slang).
Den 25 feb har vi tid hos läkare igen och då ska vi ta upp detta.
För ca 3 veckor sedan hade Linnea (minsta tjejen, 7 år) en rejäl hypoglykemi. Jag förstod ingenting och trodde att lilla Linnea hade fått en hjärnblödning på morgonen. Hon vaknade med känning, 2,7 visade mätaren. Tog druvsocker, var väldigt grinig och ledsen. Låg kvar i sängen och grät. Jag reflekterade inte så mkt mer kring det, tänkte att hon snart är med i matchen igen MEN det var hon inte. Visade sig att hon tappat talet. Kunde bara säga nej, nej, nej nej, vad jag än sa och frågade henne om. Svaret förblev nej mellan hulkningar och tårar. Hela höger sida släpade visade det sig när jag till slut hade lyft henne upp ur sängen.
Min hjärna slutade fungera. Min man, som hade mer sinnesnärvaro, var tack och lov hemma och lyckades på ngt sätt ändå få mig att hålla fokus.
Jag fick fullständig panik, blev arg och omöjlig, Ringde till sjukvårdsupplysningen (!!!?) i ren förvirring som svarade att de tyckte jag skulle ringa ambulans istället med tanke på mitt tillstånd och bilkörning till akuten.
Ambulansen kom, blodsockret låg då på 5,4. Inget tal, bara nej, nej, svag på höger sida, kräktes dessutom. Hjärnblödning var det enda jag hade i mitt huvud. Nu är det slut. Jag förlorar henne. Fullständig panik och ingen kontroll. Inget golv, jag rasade ner i avgrundens mörkaste käftar.
Tack och lov och prisa ambulanspersonalen som höll sig lugna och fina, så kom vi snabbt till barnakuten och två läkare mötte ganska omgående upp med lugnande ord och förklaringar att det med största sannolikhet var så att Linnea varit mycket låg under natten och att kroppen på så sätt tömt alla sockerförråd. Hjärnan har sockerbrist. Det är det som har hänt. Hon kommer tillbaka, Vi får invänta, berättade de....
Från kl 07 till 14 var vi på barnakuten. Hon spydde några ggr till, sov och sakta började färgen i ansiktet återvända och efter ngn timme kom talet tillbaka, höger sida kom tillbaka och efter ytterligare en tid så var hon i stort som vanligt igen.
Fy fan säger jag. Det är andra gången jag är med om det här nu. Första gången var det Jouline när hon var 4-5 år.
Den här gången kunde jag ändå inte koppla ihop att det var sockret. Alla tecken var för mig hjärnblödning. Precis som när Jouline råkade ut för detta.
Det tog många dagar innan vi återhämtade oss efter denna resa. Gråt, rädsla och ångest levde kvar i mig och maken, Linneas pappa och övriga familjen var såklart oroliga. Linnea ställde många frågor och berättade att hon mindes det mesta, att hon liksom inte kunde prata fast hon ville och att hon inte kunde gå ordentligt. Usch....Vill aldrig mer att detta inträffa. Aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar