Barnen har sportlov men inte jag....Urban, som är lärare är ju ledig han också så han är hemma med barnen. De verkar ha roligt om dagarna, till skillnad mot mig, som sitter och längtar hem inne på mitt kontor. Jag vill vara hemma jag också...
På senare tid har det varit ganska stökigt i livet och jag börjar känna mig rätt så utmattad mentalt. Är kroniskt stressad och irriterad på allt och inget. Först var det ju Linnea med sin hypoglykemi som i sig var helt ofarlig- men jag blev galet rädd och var skärrad långt efter den händelsen. Kort inpå den händelsen så var Isak, 16-åringen, iväg och åkte bräda i Dalarna med gymnasiet och det hela slutade med ambulans efter en krasch ner i backen. Hjärnskakning och avsvimning. Jodå, det gick bra det med.
Efter det så var det dags för nästa händelse och den gången som var det barnens far som även han fick besöka sjukhuset till följd av lätt hjärtinfarkt! Även där så har allt gått bra (hittills) och det är väl bara att hoppas att det så förblir...
Sen, som pricken över i:t så fick min pappas sambo (som funnits med sedan jag var 9 år) en stroke. Hjärnblödning...Så...nu ligger hon på sjukhus och är kraftigt försvagad i hela höger kroppshalva, från topp till tå och talet är även det mycket påverkat... Det här oroar mig oerhört mycket...Svårt att låta bli att tänka på det, hur ska det gå och hur ska det bli?
Jag vet att det inte tjänar något till att oroa sig men för mig är det omöjligt att låta bli att bli påverkad av yttre händelser av detta slag. Nu får det vara bra! Tack, jag har fått så jag tiger nu!
Jag ska snart byta jobb också. Kommer att jobba som konsult om ca 2 veckor, även det innebär en viss stress men samtidigt så känns det just nu helt rätt efter dryga året i en helt annan roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar