lördag 28 mars 2015

Beskedet om diabetes

Det var många små pusselbitar som föll på sin plats till slut. Jag anade men trängde bort tankarna. Oron hade funnits med ganska länge i och med att barnens far är diabetiker. Dock ska ärftligheten vara mkt låg och sannolikheten att det skulle drabba vår dotter Jouline fanns ju inte...?
Två år gammal, skulle snart fylla 3. Vi hade flyttat ut på landat till ett äldre hus som vi hyrde. Barnen hade börjat hos en dagmamma som var toppen! Jag höll på att avancera på jobbet och hade klivit upp i en ledande position, allt var förhållandevis bra. 
Små saker fanns där under en tid men jag såg det inte först, satte det inte i relation till att det skulle vara något fel.
Det som sakta kom smygande var:
 
Trötthet och törst
Håglöshet
Kissade på sig
Törst
Törst
Ingen aptit
Törst

Luciafirande och jag satt bland publiken och väntade på att få se Jouline som tärna där i Folkets park. Jag ser hur en fröken springer ut från korridoren, där barnen väntade i tåget, för att återvända med ett vattenglas och dörren stängdes. Jag vet att jag tänkte för mig själv att det var till Jouline vattnet hämtats. Tankarna molade men jag stängde av. Jag vet att jag tänkte på diabetes men trängde bort det. Tankarna hade funnits där men som sagt, jag trängde bort dem, jag intalademig själv att jag var onödigt orolig. Men så här i efterhand kan jag ju säga att jag egentligen förstod det.
 
Natten innan hade jag haft en mardröm. Jag hade drömt att jag hittat Jouline medvetslös och att jag försökte få liv i henne. Jag skrek hennes namn i drömmen och vaknade kallsvettig och pulserande.

När luciafiranden var över så hade jag bestämt mig. Väl hemma så sa jag till Joulines pappa att han skulle kolla hennes blodsocker. Jag minns att jag stod och stekte pannbiff och liksom hörde mig själv säga det här och hur han svarade lite tvekande... " tycker du verkligen att...?" Och jag sa ja, det är något som inte stämmer.
Jag minns hur han laddade sin blodsockermätare med ren sticka och hur jag stekandes pannbiff egentligen inte alls ville veta vad som skulle komma nu. Mellan stekljudet hörde jag hur det pep i mätaren och sen en gång till. Hur han sa; vi måste till akuten. Hon har 27 i socker. Och jag skrek och tappade förståndet.
Jag minns inte riktigt vad som sedan hände men jag kom till sjukhuset med lillasyster lite efter det att Jouline och hennes pappa anlänt, hur jag fick förklarat att det var diabetes utan tvekan och att det inte är något som går över och att vi nu skulle få hjälp och det var inte konstigt att jag var chockad men livet kommer att bli bra...
Där och då förändrades livet för alltid. Som förälder är du normalt sett orolig hela tiden för ditt barn men med detta som grädde på moset...
Tiden som därefter följde spenderades på sjukhuset men pipande maskin som pumpade insulin, kopplad till Joulines handrygg, ständiga kontroller, samtal med kurator, dietist, sjuksköterksa, läkare, jag fick börja lära mig att ge insulin, oroliga nätter, Jouline som fick känningar och där jag som förälder fick bevittna hur hon förändrades under dessa stunder, hennes gråt och ilska över alla prover och stick och däremellan den vanliga, glada lilla tjejen som glittrade av livsglädje och nyfikenhet.
Med bakgrund som undersköterska var det egentligen inget nytt med att ge insulin Jag hade gjort det tidigare men trodde väl aldrig att jag skulle ge mitt barn insulin.

Jag är oändligt tacksam över all den hjälp och stöttning som vi fick och fortfarande får. Hur jävligt allt än kändes så var mitt barn i trygga händer och jag fick väldigt mycket stöd som förälder. En eloge till Västerås barnavdelning och diabetesteam.

2 kommentarer:

  1. sitter här och gråter. Känner så igen mig i det du skriver. Puzzelbitarn föll ganska så långsamt på plats. tröttheten, orkeslösheten, klagomål över magont, ont i benen, kissandet på nätterna och viktminkningen. Men droppen kom när hon drack fyra liter vatten på en timme och fortsatte klaga på att hon var törstig.
    Jag precis som du är undersköterska (i grunden och har medicinerat många diabetespatienter). Jag ringde 1177 för att få det bekräftat som jag redan visste. Satte mig i bilen å åkte till akuten. När jag kom fram till luckan sa jag: hon har diabetes. Dom frågade varför jag trodde det. Jag svarade: jag tror inte jag vet. Därefter gick allt mkt fort. Och innan någon ens bekräftade för mig att jag hade rätt så förstod jag.

    Jag grät mkt den kvällen på akuten, Inte så mkt av ledsamhet utan över den fantastiska vård min dotter fick. Som av en slump så var läkaren som hade jouren den söndagen malmös främsta diabetesläkare.

    precis som du skriver att du blev chockad över svängningarna på din dotter från hög till låg och allt däremellan. Lika chockad blev jag när vi insåg att Freja gick upp 1 kg i vikt om dagen. 9 dagar senare var hon tillbaka på sin normala vikt <3

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar med dig av det du skriver! Visst får man vara tacksam över den hjälp som finns att få och att ni som oss fått turen att träffa kunniga läkare och andra inom sjukvården som bidragit till att livet gått vidare :)

    SvaraRadera