Barnens pappa är diabetiker och jag vet att han anklagade sig själv oerhört mycket för att tjejerna hade fått diabetes. Inte svårt att förstå, självklart kommer sådana tankar. Jag vill tydligt påpeka att jag ALDRIG skuldbelagt barnens far, aldrig.
Vi som föräldrar kanske inte var någon bra kombination? Jag själv har också en livslång sjukdom, hypotyreos, brist på sköldkörtelhormon. Jag har dragits med detta sedan jag var 11 år. Kombinationen kanske blev för mycket?
Tittar man rent forskningsmässigt så finns det ingen grund i att påstå att diabetes går i arv så enkelt. Nästan nio av tio som insjuknar har varken mamma, pappa eller syskon sjukdomen. Om pappan har diabetes så är ärftligheten lite högre men ändå så pass låg att det inte går att säga att risken är hög för att det ska gå i arv.
Jag har, och funderar fortfarande på om vårt beslut att vaccinera barnen mot svininfluensa var det som utlöste det hela? Barnen kanske bar på en genetisk känslighet men när vaccinationen kom så var det som att trigga igång det som ingen såg? Vad vet jag. Jag har aldrig fått något svar på detta. Jag har svurit över den bristande informationen som var i samband med denna hysteri som rådde kring svininfluensan. "Det är ni som avgör, ERT BESLUT, vi kan inte ge råd" lät det från sjukvården. Helt vedervärdigt att fatta ett sådant beslut som förälder. Tänk om vi inte hade vaccinerat och barnen hade fått svininfluensa? Ok, då hade man ångrat sig över att vi inte låtit vaccinera barnen.
Jag kan ändå inte släppa tanken helt och hållet eftersom diabetesen bröt ut kort efter vaccinationen och med tanke på all okunskap om vaccinets bieffekter så...ja, vem vet?
Ett tag, när jag var som mest nere, anklagade jag till och med huset som vi flyttat till. Jag var av den åsikten att det huset som vi hyrde var besatt på något sätt, det kändes inte tryggt och flera saker inträffade som inte var roliga efter att vi flyttat dit. Katten dog knall och fall, olycksfall inne i huset, humörsvängningar och annat. Det kändes som att det var tungt att andas och ibland luktade det piprök och det hördes hostningar trots att ingen fanns där. Ja, jag vet...Naturligtvis tror jag inte att det var husets fel att barnen fick diabetes men man griper efter halmstrån, en förklaring, och barnen fick diabetes i det huset, det där huset som jag kom att avsky.
Vi flyttade därifrån till slut kan jag säga och jag och barnens pappa är idag separerade och lever i nya förhållanden sedan en tid tillbaka.
Idag ältar jag inte denna fråga lika mycket längre, varför och vad beror det på? Livet rullar på, diabetes är en vardag, en självklar ingrediens. När barnen är hos sin pappa varannan vecka så går jag hela tiden omkring och känner att jag glömt något, jag måste kolla sockret, jag måste ge kvällsspr...ok...barnen är hos pappa...
Alla rutiner kring barnens diabetes blir liksom saknade när de inte är på plats.
Ibland är det tungt och ibland går det bara på av sig själv. Vi har världens finaste tjejer och ingen kan vara mer stolt än jag! Ibland gör det bara så förbannat ont i en när barnen själva uttrycker att de är trötta på diabetes, när de ställer frågor eller säger saker som: när ska det gå över, kommer du mamma att få diabetes, jag hatar sprutan, jag orkar inte kolla sockret, insulinkänningar eller höga värden och humör därefter, sömnlösa nätter pga. oro för blodsockervärdet etc.
Jouline frågade en gång om hon kunde dö på natten om hon hade känning och inte vaknade. Ja, ni förstår själva. Det gör ont.
Jag önskar av hela mitt hjärta att man finner bot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar