söndag 29 mars 2015

Blodsockervärden och okunskap

Linnea kom ner till oss i natt och kröp ner i sängen. Mardröm. Klockan 08.30 var Linnea och Jouline i full färd med att duka fram frukost. Linnea kom in till sovrummet och talade om att hon hade 2,4 i socker (!) Glad som en sommarkalv studsade hon ut i köket och hällde upp flingor. Så här är det ibland. Mätaren säger en sak men, som nu på morgonen, Linnea känner ingenting av det mätaren säger, dvs känning.
Nu, lite senare på dagen så hjälpte jag Linnea i duschen. Jouline vrålade i trappen- MAMMA! Jag har 5,2 i socker. Ok, svarade jag med tilläggsinformation om att det ju inte är känning utan väldigt bra värde. - Men. Jag känner mig darrig ju!, förklarade hon. Efter ca 20 minuter så var hon rejält gnällig och när vi då tittade så låg hon på 3,2. Ok, när ska jag lära mig? Flera gånger har detta hänt, Jouline talar om att hon är darrig, mätaren visar kanonvärde och sen, lite senare är det känning.
Jouline talade om för mig med bestämd röst - VAD VAR DET JAG SA? JAG SA JU DET MAMMA! 

Absolut inget fel på hennes bestämdhet och tydlighet. 

Vi har en bra app som heter kolhydratkollen. Jouline har börjat använda den ganska mycket och den är i mångt och mycket bra. Tyvärr så är det ibland lite felvisande eftersom en dag inte är som en annan lik och det som var igår kanske inte stämmer idag. Ibland är barnen mer insulinkänsliga och kan äta ganska mycket kolhydrater till frukost och blodsockret ligger ändå bra på en relativt liten mängd insulin. Ibland är det tvärtom, de blir skyhöga på tex en smörgås och mjölk trots att man gett insulin efter uträkning. Vi har aldrig räknat kolhydrater egentligen, man lär sig ändå, ögonmått på det som ligger på tallriken och kännedom om sitt barn har fungerat väldigt bra, för det mesta. Problemet med det är att förklara för någon annan som inte är så bekant med diabetes, exempelvis dagis/ skolpersonal som ska skola in sig på ens barn. Av förståeliga skäl vill ju de har mer konkret och statisk information som inte förändras av yttre eller inre faktorer. 

Jag tycker nog att vi har haft väldigt bra pedagoger runt barnen som gjort vad de kunnat för att lära sig och hanterat det hela på ett bra sätt. Visst har det funnits tillfällen när jag känt att jag varit nära att explodera på grund av kunskapsbrist i omgivningen men samtidigt så hjäper ju det ingen, att jag exploderar menar jag. Ibland blir jag bara så trött på en del människor som inte kan eller vill förstå hur det hänger ihop. 
Bäst var nog barnens gamla dagmamma som kanske fick en mer personlig relation till barnen och hade en ihärdighet i sig själv att hon skulle kunna och klara saker och ting. Sämst var nog nuvarande dagis rektor som visst hade informerat sin personal ( i samband med att Linnea skulle börja)
om att diabetes inte krävde någon extra resurs, det visste hon eftersom hon hade en hund med diabetes hemma!!! Gissa om jag hörde av mig till rektorns chef och gissa om det blev extra resurs? Japp, det blev det. Rektorn med sin diabeteshund ringde även upp mig och bad om ursäkt på ett väldigt formellt sätt, utan att överhuvudtaget ta upp vad hon sagt. Rektorn bytte sedan jobb. Vi pratade aldrig mer om detta jag och Linneas fröken. Det var hon som talat om för mig vad rektorn sagt, frustrerad över att de inte skulle få någon resurs. Vi var nog bara väldigt nöjda båda två.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar