Barnen var såklart inte alls förtjusta i dessa.
Tack och lov kom det lite senare dessa små och behändiga nålar som mer påminner om en liten pennkanyl, krävs inget emblaplåster och väldigt lätt att sätta in.
Insulinpump var bra på sätt och vis. Ibland kunde vi som föräldrar dock uppleva att vi inte riktigt hade kontroll, att kontrollen låg i denna lilla maskin som satt fast i en liten väska runt barnens midjor. Det var lite svårt att känna tillit till att pumpen verkligen fungerade som den skulle, tankar på att den skulle kunna sluta fungera fanns, "tänk om den helt plötsligt börjar ge alldeles för mycket insulin eller inget insulin..."
Barnen hade under denna tid tillsyn av dagmamma utanför Västerås där vi då bodde. Jag hade precis tillträtt en tjänst i Bålsta och satt därmed och pendlade ett antal mil varje dag.
Vid flera tillfällen fick jag slänga mig i bilen och åka från jobbet till dagmamman pga. att pumpen larmade. Oftast var det stopp i slangen som var felet men för att åtgärda detta så krävdes det ändå flera moment som inte var helt enkla. Även om dagmamman var otroligt duktig så var de larmande pumparna ändå lite för mycket att ta sig an och även för mycket för att jag/vi skulle känna oss trygga med att delegera detta ansvar.
Pumparna hade tillhörande fjärrkontroll, vilket var bra...om det var tyst vill säga. Man kunde ge bolus genom att bara trycka på fjärrkontrollen och på så sätt slapp man ta fram pumpen och trycka på den. Pumpen gav i från sig pip- som svar på trycken på fjärrkontrollen så att man skulle kunna kontrollräkna pipen och att rätt mängd bolus gavs men allt för ofta så hördes inte pipen pågrund av en för livlig omgivning och därför fick man ändå knäppa upp vinteroveraller och lyfta på tröjor osv för att ta fram pumpen så att man kunde se.
Barnen fick eksem under plasten som nålen/ingången säkrades med. Alltid rödprickigt och envis klåda. Bägge hade nålen på övre delen av skinkan, upp mot höften. Detta för att Linnea var så liten och inte skulle riva bort nålen. Av rent pedagogiska skäl så sattes nålen på samma ställe på Jouline.
Väskorna var lite otympliga. Linnea hade inte lärt sig att gå ännu och studsade fram på rumpan och naturligtvis så kändes nålen ibland. Väskorna var ju inte heller osynliga och diabetesen blev på något sätt väldigt synlig och barnen blev på det sättet även "annorlunda" eftersom såväl andra barn som vuxna frågade kring vad det var för något.
Har man diabetes så är det inte så väldigt roligt att prata om det hela tiden eller bli påmind om det, framförallt inte när man är liten tror jag. Och det är inte så roligt för föräldrar heller, att prata om det i tid och otid.
I samband med en Ölandssemester så bestämde vi att tjejerna inte skulle ha pump på semestern- just av anledningar som att det var otympligt, synligt etc. och efter den semester så valde vi att fortsätta med penna istället.
Utvecklingen går framåt och pumparna ändrar både form av finesser och det senaste just nu tycks vara en pump som är snarlik en fullt fungernade bukspottskörtel http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=6126262.
Vi får se framåt vad tjejerna vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar