Jag har fått ett antal sms av Jouline under helgen. Hon skickar ibland bilder på sina teckningar hon har gjort, ibland är det mer information om vad hon gör. Ibland ringer hon.
Det är trist när barnen är borta. Det är det verkligen. Jag saknar dem hela tiden och som jag tidigare skrev så känns det som att jag glömt något för jämnan. Jouline kan ibland informera mig om sitt blodsocker över telefonen när hon är hos sin pappa. "Jag hade 2,7 i morse och sen hade jag 21!" -berättade hon i helgen. Ja, så typiskt. Dessa rekyler som är så svåra att värja sig för.
Hur lätt är det inte att överäta vid känningar som skakar in i benmärgen och när druvsockret inte tycks hjälpa alls och paniken börja få sitt grepp?
Linnea har haft såna rejäla dippar vid några tillfällen, där druvsocker och annat inte tyckts ha hjälpt alls och Linnea har varit vit som ett lakan med svetten rinnandes i ansiktet. Då är det inte roligt. Till råga på allt så är det heller inte lätt att föra ett vanligt samtal. Humöret är rejält påverkat för Linnea och det är svårt att få henne att göra som man säger. Att få henne att ta druvsocker kan ibland vara en av veckans största utmaningar och volymen på rösten är rejält höjd på mig som mamma vid dessa tillfällen vill jag lova. Det blir rena order, "ta druvsockret nu, gör som jag säger, tugga, ta en till..."
Efteråt är man helt slut och inte sällan även ledsen. Just där och då finns det inte utrymme för rädslan att ta plats men visst blir jag rädd.
Det värsta som har inträffat hittills med barnen är för Linneas del; ambulansfärd från dagmamman i samband med ett plötsligt utbrott av magsjuka. Hon hade insulinpump vid detta tillfälle. Dagmamman hade åkt med i ambulansen, blodsockret ville inte gå upp trots otaliga druvsocker, och kräkningarna hade tätnat.
Väl på sjukhuset så var läget genast under kontroll och ingen skada skedd- men- rädsla och panik hos oss föräldrar så klart. Alla tankar som hinner lägga sig som ett täcke av skräck innan man kan lugna ner sig igen...
För Joulines del så var det i samband med en semesteresa till Bulgarien. Där fick hon ett rejält ras och jag/vi förstod inte vad som inträffade. Jag var helt säker på att hon hade fått en hjärnblödning eller ngt annat hemskt.
Vi fick vänta på maten, vi hade redan gett insulin eftersom värdet var ganska högt när vi kontrollerade blodsockret. I värmen började Jouline helt plöstsligt fara runt kring bordet och stolarna och betedde sig ytterst märkligt. Hon pratade helt obegripligt och började klä av sig kläderna helt plöstsligt. Jag fick inte kontakt med henne heller. Ögonen var helt borta, hon slutade svara, hon började tugga på tungan, jag skrek och höll på. Ingen kontakt. Vi kollade självklart blodsockret och det låg på 4,7. Alltså ingen känning.
Den paniken och det som hände där och då är helt overkligt. Jag skrek och grät, livrädd, barnens far försökte lugna ner mig samtidigt som vi skrek och åt bartendern att få dit en ambulans.
Jag vill lova att Bulgarien inte var det bästa landet att vara i när detta inträffade. Dels utifrån språkförbristningar men även utifrån standard på sjukvården.
Ambulans kom till slut och jag följde med Jouline. Barnens pappa var kvar på hotellet med Linnea och storasyster Moa. Efter en lång färd till sjukhus eller snarare sjukstuga i en gammal skramlade ambulans med en kvinna som upprepade orden "stay calm" till mig säkert 100 gånger så fick jag till slut kontakt med Jouline igen. Hon hade fått massor av druvsocker och även syrup i baren. Även om det inte tycktes vara känning så blev det ändå det enda vi kunda göra, som någon form av ren och skär impuls som sedan visade sig vara helt rätt.
Jouline vaknade till och undrade varför jag skrek och grät. Hon kom tillbaka och kunde då nästan återge allt som hänt, hon hade hört mig men inte kunnat svara sa hon.
Jag fick skriva på ett papper att jag var vid mina sinnes fulla bruk när jag sa till sköterskan/läkaren?? att jag inte ansåg att vi behövde åka till stora sjukhuset i Burgas. Jag vet inte hur det kom sig men jag kände på mig att det inte behövdes där och då. Men jag var rädd. Rädd så in i helvete. Men sjukvården där kändes snanare som en större risk än hjälp. Diabetes? De verkade inte förstå någonting av det jag sa.
Jag trodde där och då i ambulansen, för en stund, att mitt barn skulle komma hem i en kista. Jag trodde hon skulle dö.
Jag förstod ju inte vad som hände.
Vi kunde slutligen återvända till hotellet, flera tusen kronor fattigare, och väl på plats så möttes vi av en förtvivlad familj som grät. Idiotiskt nog hade vi inte med oss mobiltelefon så vi hade inte kunnat ringa till varandra under tiden vi var borta.
Jouline sov i flera timmar och var efter det som vanligt. Jag och barnens far var ju såklart på helspänn och oroliga för henne. Minsta steg hon tog och allt hon gjorde blev liksom under lupp första dygnet efter denna incident. Var hon som vanligt verkligen???
Väl hemma efter semestern -som tack och lov bara var en vecka- så pratade jag med diabetessköterskan och hennes ord var lugnande på alla sätt. Hon sa att vi erfarit en kraftig hypoglykemi, att vi gjort allt rätt, att det är otäckt, ja man kan börja tugga på tungan, nej det är ingen fara, ja, mätaren kan visa ett värde men i kroppen kan det vara mycket lägre, var inte rädd, ni gjorde rätt...
Nej just det...var inte rädd. Det är väldigt lätt att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar